fylleångest, nykterångest, allmän ångest.

sittningen var sådär härligt tudelad. från klockan tre stod jag och skadade rödbetor och kände mig som en duktig rysk hemmafru. middagen var rolig, gåvorna var äckliga, jag var glad. taktikspydde lite på toa och gick sedan stolt runt och berättade det för alla. åsa blev helt utsupen, låg däckad på en soffa och skrek sitt klassiska "jag vill döööö!" fast jag drack ändå typ 70% av gåvorna. kan bero på att åsa är mindre än jag, men jag tyckte iaf att jag var duktig.

sen började det mindre roliga. jag fick tokdåligt samvete för att jag inte hjälpte till med städningen, och ställde mig alltså och svabbade en spya (som tillhörde en kemist). flera snälla människor kom fram till mig och sa att klubbmästaren inte skulle städa på sin egen sittning, men jag ville inte sluta. jag försökte göra en person glad genom att hjälpa till så gott jag kunde, men jag tror att jag bara ställde till det mer. helvete. under städningen hann jag dock nyktra till avsevärt, så jag var typ nykter på efterfesten. alla gick till efterfesten nån gång vid halv ett, men jag, sigo, lotta och erik stannade kvar och städade till kvart över ett. jag tyckte vi var duktiga och att allt var snyggt, men hade tydligen fel.

ingen riktig koll på efterfesten dock. jag orkade inte med folk, så jag och sigo låste in oss i bellonas kök och lagade fyllekäk (pasta med ketchup). efterfesten var alltså väldigt trevlig. vi hängde med de bittra datalogerna (och en glad datalog) och hade det trevligt. fick sen för mig att jag skulle hem till johan, så jag åkte snålskjuts med eriks taxi till skanstull.

där var det där ångesten kom ikapp. enar ringde för att säga att det inte var snyggt städat. min mobil hade dåliga batterier så den dog mitt under samtalet. när jag väl hade hittat enars nummer och ringt från johans telefon så hade han hunnit lämna fyra meddelanden på sigos telesvar, tre på åsas och ett på min. när jag nådde fram till honom hade han lugnat ner sig lite och erbjöd sig att sopa lilla salen. men han lät inte glad. jag lade på luren och bröt ihop där, på johans köksgolv. låg i fosterställning och grät. grät för att allt som jag försöker göra bara går snett, grät för att jag gör ett dåligt jobb, grät för att jag var säker på att vissa hatar mig, grät för att jag skulle slippa ansvar den här kvällen, men det fick jag inte, grät för att jag tvungen att städa på min egen sittning, men att det ändå inte blev bra. johan vaknade självklart och kom uppragglade för att trösta mig, men då grät jag bara ännu mer för att jag hade väckt honom. jag var helt enkelt ett hysteriskt jävla vrak. och till saken hör att jag var helt nykter vid det här laget. såhär i efterhand vet jag ju att det inte var bara mitt fel att enar var sur på städningen, men just då föll min värld ihop. hade lätt bytt plats med åsa som fick skickas hem i en taxi och sova bort nattens dramatik.

jag vet att jag är fånig. men jag har ännu inte fattat mod nog att lyssna av enars meddelande på mitt mobilsvar.